Hallå där! Tiden går så otroligt fort och jag hinner inte blogga så mycket som jag kanske egentligen skulle vilja. Kanske inte heller är första prioritet, men här kommer ett inlägg med massa bilder. I måndags var vi hemma hos en fantastiskt fin liten familj, samma som jag och pappa besökte när vi var här förra året. Det var ett kärt återseende men den här gången stannade vi där ett helt dygn och fick testa på riktigt afrikanskt byliv med allt vad det innebär.

I dag stänger colleget som vi varit en hel del på. Eleverna får lov och åker hem till sina fruar, män och föräldrar. Idag hade vi en iten hejdå-picknick med de vi kommit närmast och vi gav dem foton från vår tid tillsammans som vi skrivit ut. Väldig sorgligt, det kommer att bli väldigt tomt här på området utan dem. Men vi är alla så glada att vi tog oss för att engagera oss på engelskalektionerna, det har berikat den här första delen av vår vistelse här väldigt mycket och vi har lärt känna många fantatsiska människor tack vare det.

Annars har vi varit mycket på barnhemmet och börjat lära känna barnen och livet där väldigt bra. Det är väldigt fint att lära känna barn, jag har egentligen aldrig gjort det, förutom mina syskon. Här blir det ju en stor utmaning då språket inte är det mest självklara sättet att kommunicera på. Men de är fantastiskt fina små barn i åldrarna 7-12 år. En annan dag kommer massa bilder på dem!

På fotbollsmatch. Colleget vs. byn.

Anton och världens bästa taxichaufför Frank efter en kväll i stan.



Mzunguzarna och vår fina granne Agatha. Jag och Johanna har traditionella kangas på oss.



Här är vi hemma hos Yohanna och Pendo och sitter och rensar jordnötter med Benadetha.

Gulliga kycklingar

Johanna och gulllig kyckling.

 

Miriam, familjens yngsta barn. Hon har en klubba i munnen och inte en cigarett, som Yohanna trodde när jag visade honom bilden. Deras två andra barn heter Anton oh Sofia, väldigt komiskt.

Yohanna, Pendo och Rebecca.

Stolt och lätt förfärad Anton med nyslaktad höna.

Anton med den nyplockade hönan.



Solnedgång över byn. Alla barnen kom och lekte vid oss, mycket nyfikna på de galna vitingarna. De dansade även traditionell dans för oss - först kvinnorona och sedan barnen.

Kycklingen kokar.

Vi fick testa på att duscha african-style. Underbart!

Nästa dag gick vi och hätade vatten i soluppgången.



Anton och Yohanna glada efter ett fantastiskt häftigt och roligt dygn tillsammans!!

Äntligen har jag fixat internet!! Tre veckor av strulande för att tillslut fungera utmärkt. Tänkte inte tråka ut er med massa text så vi tar ett gäng välvalda bilder från vår tid i underbara Tanzania hittills.

Johanna och Anton på Arlanda

Johanna och Anton, lite mindre peppade, på flygplatsen i Addis Abeba där vi satt i 15 timmar och väntade på vårat nästa flyg.

Den obligatoriska flygplan + vinge + utsikt-bilden

Annu inget internet, sa darfor ett till trakigt bildlost inlagg.

Kan inte riktigt forsta att det redan ar juli, och att vi varit har i tio dagar. Vi har det fortfarande valdigt bra, valdigt hakuna matata, skona dagar och ingen stress. Vi ar lite pa barnhemmet och hjalper till med stadning och inventering, men annars ar vi mest pa skolan som ligger pa det omradet vi bor pa - TPBC som tidigare var svensk skola men nu bibelskola. De ger aven engelskalektioner och det ar de som vi ar med pa, eleverna dar ar blandad alder men de flesta i var egen. Vi umgas mycket med dem, de ar valdigt fina och alla bor pa skolan. En smarre kulturkrock dock att se larar-elevrelationen. Lararen ar trevlig och sa, men valdigt auktoritar mot sina elever pa manga satt som man inte ser i Sverige pa samma satt. Men vi har ocksa sett larare som ar valdigt bra.

Nu ska jag ga ut i varmen igen och till sokon och kopa frukt och annat vi behover! Ta hand om er!

Snabb uppdatering...

...fran ett internetcafe i Nzega, den lilla staden vi bor utanfor. Jag haller pa att forsoka fa tag i ett internetmodem men det kommer nog forst om nagra dagar, da ska jag skriva ordentligt med alla bokstaver och lagga in bilder!

Vi har blivit valdigt varmt valkomnade, bade av manniskor och vadret. Barnen pa barnhemmet har tyvarr lov just nu, men vi hjalper till med annat sa lange, stadar osv. Vi har borjat lara kanna byn vi bor i och staden ganska bra med hjalp av var fina handledare Benadetha som visar oss runt och presenterar oss for alla mojliga manniskor. I lordags firade vi midsommar med nagra andra svenskar, i sondags var vi pa tre timmars gudtjanst i kyrkan och annars har vi mest strosat runt, traffat folk, pluggat swahili och haft det valdigt, valdigt bra.

På väg!

Efter en natts flyg från Sverige anlände vi för några timmar sedan till Addis Abeba. Här ska vi vänta 15 tmmar på ett flyg som tar oss till Nairobi, och sedan vidare till Mwanza där vi blir upphämtade av taxi-George som tar oss sista biten till Nzega där vi ska bo! Trötta men glada :)

Äventyr på g

Ska spendera sommaren i underbara Tanzania tillsammans med två bästa vänner! I två hela månader flyr vi Sverige och volontärarbetar på det barnhem jag besökte för ett år sedan.

Vardag

Tänkte att jag ville blogga lite. Men sen kom jag på vad bloggen heter. "Sofias äventyr". Typiskt tänkte jag, för inte har jag något nytt äventyr att berätta om. Eller har jag? Enligt wikipedia är ett äventyr "en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall". Mitt första halvår av 2011 innebar definitivt ett osäkert utfall, och inte helt sällan även en del risker. Men nu, januari 2012, har avverkat en termin som student vid Lunds universitet och hur  upphetsande låter det för ett äventyr? Men när jag tänker efter. Visst har det varit ett äventyr allt. Kom in på ett bananskal och kan inte tänka mig hur det skulle blivit annars. Lund har blivit mitt och det är i studentlivet jag vill leva. Just nu i alla fall. Och förhoppningsvis några år till. Att trivas med vardagen och känna att man tar till vara på allt den har att erbjuda är ett privilegium och jag är väldigt glad för det. 

Den här veckan är tentaskrivarvecka, inte den bästa typen av vecka alltså. Men bortsett från ångesten och prestationsstressen så är det ju såklart intressant. Jag tänker på hur jag var på gymnasiet, hur jag hade någon sorts bild av hur det skulle vara att få lära mig något vettigt någon gång, och nu sitter jag här och skriver om Etiopiens yttrandefrihet och Mubaraks rättegång. Tänka sig. Om nu detta kan ses som ett äventyr eller ej, att känna sig inspirerad av sin vardag, tja det spelar egentligen ingen roll.

horisonten är nån annans konstruktion

Just nu känns det som att jag lever i ett litet vakuum. Post-travel-depression. Att komma hem var okej, rätt kul faktiskt. Men allt var som vanligt! Precis som jag väntat mig, men det var lite chockartat hur snabbt jag kom in i alla gamla rutiner. Ibland har jag tänkt att jag kanske inte borde ha åkt iväg, för nu kommer inget att kunna jämföras med hur det var. Men måste man alltid ha det så himla spännande? Kan inte vardagen vara rätt okej? Mycket var bra med att komma hem. Familjen, alla underbara vänner, att få maten lagad och att sova i sin egen säng. Att åka till stugan i Skåne och att hänga med småsyskonen. Att dricka vin på Grappa med nya och gamla vänner. Att vara promenadavstånd från de jag gillar mest. Att slippa äta nasi goreng (hur mycket jag än tyckte om det) till både lunch och middag.

Men jag vill ha mer. Nu har jag varit hemma i en och en halv månad. Det räcker. Förutom jobbet så är det mesta väldigt bra, men ändå... Därför ser jag väldigt mycket fram emot att flytta ner till Lund till hösten. Jag älskar att plugga och hoppas att jag kommer att trivas. Men hur vet jag att det är rätt? En dröm jag har är att plugga astronomi. En annan är att bli en världsresande journalist. En annan att få jobba inom FN eller någon annan organisation med mänskliga rättigheter. Hur väljer man? Hur vet man vad som är sin grej? Och hur viktigt är det egentligen? Kan det inte bara räcka med att det känns rätt just nu?

"Stealing results in bad karma"

...stod det pa en skylt i en bokaffar jag var inne i idag. Underbart! Jag har verkligen borjat forsta mig pa och uppskatta den balinesiska kulturen och trditioner nu under mina dagar i Ubud. Till exempel hur viktig slakten och familjen ar. Den betyder allt. Hamnar man utanfor den ar man sa gott som kord, sarskilt som kvinna. Ens position och roll ar valdigt viktig i familjen. I en vanlig balinesisk familj far barnen namn efter vilken ordning de ar fodda i. Wayan, Made, Nyoman och Ketut, Forsta, andra, tredje och fjarde. Tjejer och killar far samma namn. Ingen angest nar man ska bestamma vilket namn alltsa! Jag har tre kompisar som heter Wayan, en som jag hyrde moppe av som varje dag insisterar pa att vi borde gifta oss, en servitor som gav mig en timmes lektion i balinesisk kultur och sprak helt spontant, och en konstnar som ar bror till mamman i familjen jag bor hos.

Shari, en kvinna jag lart kanna, ar franskild sen 20 ar tillbaka. Hennes man var bara intresserad av hennes syster och tillslut stod Shari inte ut langre. Hon var tvungen att fly till Jakarta, huvudstaden, eftersom varken hennes egen familj eller exmakens ville ta hand om henne. Hon kom tillbaka till Bali for tre ar sedan och har nu ett valdigt bra liv har. "I love be single! It makes me feel young like you!" sa hon :) harlig kvinna!

En lite jobbig sak med stallet jag bor pa ar att det bor rattor och moss i mitt rum. Mycket har jag vant mig vid efter tre manader pa andra sidan jorden, men rattor... Usch! Nar jag sover hor jag de gnaga och pipa och ibland hoppar de runt och ut till mitt lilla badrum. Min granne Ash, en mycket vacker engelsman som grater hela tiden for att hans tjej just har krossat hans hjarta, har inte sett till en enda ratta, forutom en som sprang in i mitt rum. Kul!

Inatt lamnar jag denna fina o och aker till Malaysia!! Spannande!

Ensamresenar!

Och vipps har det gatt flera manader sen jagskrev sist och har sakert inga lasare kvar. Vilket ar helt forstaeligt. MEN nu tankte jag att det var dags, nar jag anda betalat for en timme pa det lilla internetcafet mitt i Ubud.

Ok, sa vad som hant sen sist kanns inte ens vart att forsoka sammanfatta. Men kort sagt, det som hant sen sist ar att jag hunnit med andra halvan av Australiens ostkust och snart en manad i Indonesien. Ida och jag akte till Bali forsta maj och en vecka senare kom Lollo och Linnea och joinade oss. Vara forsta dagar spenderade vi i Kuta, vilket ar en stad som inte ar det forsta stalle jag skulle rekomendera att man ska besoka om man befinner sig pa Bali, men vi hade saklart kul och bra dar for att vi ar vi och inte hade setts pa tva manader. Forsaljarna ar galnare an galna, trafiken ar helt hysterisk och stranden ar smutsig. Men maten ar god, shoppingen bra (och sa sjukt billig) och gillar man galna utekvallar kan man ha mycket roligt i Kuta.
Efter Kuta akte vi till en o som jag kom att alska!! Gili Trawangan, som ar en av de tre Gilioarna som tillhor Lombok. Vi var dar en vecka och jag skulle kunnat ha stannat mycket langre. On ar valdigt liten, vi hyrde cyklar och cyklade runt on pa en halv dag, inklusive flertal stopp pa ensamma strander for att svalka oss. Vi bodde i en bungalow med en underbar altan och vadret var perfekt. Dagarna spenderade vi med strandtennis pa stranden, upptacktsfarder runt on, snorkling, surfing eller bara mys pa altanen med farsk annanas och oreos. Vi larde kanna ett fint gang med gilianer som vi hangde med om kvallarna pa stranden runt en eld och spelade gitarr och sjong. Vi hade det valdigt bra helt enkelt.
Efter gili akte vi till stadne Sanur dar vi bland annat gjorde en utflykt dar vi sag storre delen av Bali. Vi besokte risterraser, kaffeplantage dar vi fick smaka olika kaffe och teer, ett hogt berg, apskogen i Ubud, silversmeder, trasnidare och lite allt mojligt.
I Sanur lamnade Ida ganget for Sverige och da akte resten av oss till on Lembongan som tillhor Bali. Vi njot av tjejernas sista semesterdagar genom att battra pa brannan pa stranden, aka moppe runt hela on och ata chips i solnedgangen.
Nu har de tva ocksa lamnat Bali och jag har tagit mig till mysiga lilla kulturstaden Ubud. Jag bor hos varldens finaste lilla konstnarsfamilj dar jag har badrummet utomhus, far frukost pa min lilla altan varje morgon och har Ubuds centrum nagra meter bort. Jag njuter av att vara sjalv, hur mycket jag an alskade att resa med mina vanner, och tar vara a tiden pa basta mojliga satt. Igar var jag pa en dansuppvisning i palatset med mina nyfunna engelska vanner, det var traditionell balinesisk Legongdans. Mycket coolt. Imorgon ska jag till templet Tanah Lot, och idag tankte jag prova yoga! Om jag hittar nagat for nyborjare...
Om tre sma dagar gar mitt indonesiska visum ut och jag far antligen traffa min kara mamma igen!! Och inte under vilka omstandigheter som helst, utan i Malayisia! Ska bli valdigt spannande, bara askmolnet haller sig pa plats...

Hoppas att allt ar fint med er dar hemma och att ni inte glomt bort mig!